---

En sak som jag har funderat på ett tag är hur mycket man ska lägga näsan i blöt. Hur "ärlig" ska man egentligen vara och vem vinner på att man är det. Eller vem som förlorar är väl kanske mer intressant, för någon vinnare lär det ju inte finnas.

Om man t.e.x  vet att en person varit otrogen ska man tala om det för hans partner då? Eller ska man låta den stackars kvinnan gå omkring och tro att allt är bra, att det bara är hjärnspöken?

Blir situationen annorlunda om man råkas veta att delar av otroheten inträffade medans hon var gravid? Finns det mer eller mindre moralisk otrohet eller är det bara jag som tycker det?

Om jag var gravid och fick veta att min man varit otrogen mot mig skulle jag med all säkerhet känna det som att han inte bara sviker mig utan mitt barn också. Men som sagt. Det kanske bara är jag som tycker så.

Om det vore min man skulle jag ha velat veta. Jag ville veta men ingen sa nåt. Kanske ingen hade bevis utan precis som jag bara spekulerade. Men......om man nu har bevis, borde man då inte befria den stackars kvinnan från framtida lidande? Jag hade velat bli befriad. Och jag skulle vilja det om det hände igen! För jag tror faktiskt att det ligger nånting i den gamla klyschan: En gång otrogen, alltid otrogen. Och speciellt då typen som alltid kommer undan med det och tror sig vara oövervinnerlig och okrossbar just därför.

Men det finns ingen människa som hela livet kommer undan, tids nog är det alltid payback time!

Tänk på det du! *S*

---