---

Vi satt i köket och filosoferade lite idag, jag och Veronica. Hon anklagade mig för att vara fatalist *S* men jag vill påstå att jag är mer buddistiskt lagd men att jag tror på ödet är väl inget jag kan sticka under stolen med.

Att vara fatalist anser jag vara nästan lika illa som att vara kristen. Jag menar, man kan ju inte bara sätta sig ner och tänka: Jaja, det här är mitt ödet, inget att göra nåt åt! Precis som många kristna tror att allt är Guds vilja.

Jag tror på ödet så tillvida att det är förutbestämt när man föds och dör, men dom tomma bladen där i mellan är varje människas egen uppgift att fylla. Och att ödet sen "leder" oss i vissa riktningar är ju lika självklart som att solen går upp även en molnig dag.

Tänk att det är ditt öde att dö just en iskall decemberdag. Kan man göra något åt det. Kan man udvika sitt öde? Jag tror inte det, lika lite som du kan undvika att födas när ödet har bestämt att du ska födas. Nog för att Michelle försökte ändra på sitt öde, men se, det gick inte! *S*

Det finns säkert teorier om att man visst kan styra sitt öde, fine, så kanske det är, men jag tror i allafall att när det är dags att packa ihop så är det.

Om man skulle förolyckas i en flygolycka till exempel. Hade man kunnat undvika det genom att stanna hemma eller hade man blivit överkörd av en bil och dött ialla fall? Eller om man valt att inte gå över nån gata den dagen för att undivka att bli överkörd, hade man fått en istapp i huvet och kolat av den? Kanske man väljer att inte gå ut alls den dagen. Sätter man då något i halsen och kvävs till döds för att man råkas vara ensam hemma just den dagen? Det går helt enkelt inte att komma undan!

Man kan ju trösta sig med att man inte vet i förväg när det är dags för då skulle man förmodligen inte kliva upp ur sängen den dagen. Och då skulle man förmodligen dö av rena tristessen! *S*

Carpe Diem!

---

Jo det är sant!!

Med handen på hjärtat så är vi väl kanske inte bästa vänner längre, just nu, men vi är inte heller ovänner, vad jag vet, även om jag just i detta nu faktiskt börjar fundera på om jag har gjort henne nåt. Haft sex med hennes blivande man, dödat hennes mor eller länsat hennes bankkonto!!??

Förr, för sisådär en 6-7 år sen så var vi ett lika självklart par som Bill & Bull, Tom & Jerry, Snövit och Prinsen, you name it och vi var det. Allt detta efter att ha stöttat varandra genom först min  x-mans vidriga otrohetsaffärer, som sen ledde till skillsmässa, och sen när hennes dåvarande sambo satt på en 19-åring på en fest, i deras säng, i deras lägenhet vilket naturligvis också ledde till seperation. Och där stod vi, två singeltjejer med STOR aptit på livet. Och vi tog för oss. Jävlar vad vi tog för oss! Vi hade till och med ett gemensamt namn "Petrulla" *S*

Vi har tillbringat många timmar i badet med tillsammans. (en del tjejer gör sånt) Där kunde vi ligga  med en flaska rött (eller två) och ett antal cigg och fnittra och snacka skit i timmar innan vi gjorde oss i ordning för utgång. Alla har vi våra sätt att förfesta på! *S*

Hon och jag semesterade på Kreta en vecka och det är verkligen det stora teset när det kommer till vänskap, men vi klarade det. Inte så mycket som antydan till några sura miner på en hel vecka. Trots iskalla bassänger, solfrossa och spöregn!

Vi har verlkligen många roliga år bakom oss och nu ska hon alltså gifta sig, denna min föredetta bästa väninna, och jag är inte bjuden. DET har väl i sig inte så stor betydelse, vad som har betydelse är ju att jag inte vet vart det gick fel. Vad var det som hände? Jag vet att det kom in en annan väninna i hennes liv, men henne har hon pratat rysligt mycket skit om (kanske att hon gjort det samma om mig till henne) så jag vet inte om det är avgörande.

Personligen ger jag inte speciellt mycket för denna "nya" väninna och det är inte för att det är hennes "nya" utan mer för att denna lilla varelse så uppenbart måste visa hela världen att dom är vänner genom hänga och klänga och till och med sitta i knät på "väninnan" för att poängtera deras vänskap. Och så fort jag pratar med "väninnan" är hon där och gapar ut datum gällande parmiddagar och biobesök ."Vi fyra". *doh* Visst, vi brukade bada ihop, men det var bara hon och jag som såg, dessutom pinkade vi inte revir i vattnet!

Naturligtvis kan denna avbrutna vänskap också bero på det faktum att hon inte längre är singel. Ju mer jag tänker på det desto säkrare är jag på att det är där skon klämmer. Men allvarligt talat. Varför skulle jag vilja ha hennes tilltänkte? Jag kan faktiskt skaffa en egen man, jag behöver inte nåns begagnade, dessutom VET hon att jag värderar mig själv högra än att vara någon mans andrahandsval! Jag har funderat en del på det där. Som jag sa, hon känner mig tillräckligt väl för att veta att jag inte är något hot mot henne, men kan det helt enkelt vara så att man står sig själv närmast? Att hon inte skulle dra sig för att ta min man (om jag hade nån) och därför utgår hon ifrån att jag skulle kunna göra det samman? Vad vet jag?
 
Nåväl, jag har vänner. Vänner som jag älskar och som för hittils alltid ställt upp till 100%, men just det faktumet  oroar mig. Man tror att man har vänner. Man tror att dom alltid ska ställa upp till 100%. Men livet är som det är och man kan aldrig med säkerhet veta att något varar för evigt.

Den enda sanna vän man har och som man kan lita på till 100% är sig själv.

---

---

På min morgonkiss med Indra såg jag återigen dom ledsna cyklarna i cykelstället. Jag ser dom varje morgon. Dom står där, hängiga med punka och rostiga styren. En stor. En liten. Jag som älskar min cykel kan inte låta bli att fundera på vem som äger dessa cyklar! Har dom flyttat och bara struntat i att ta med dom? Har dom glömt att ta med dom? Eller är det helt enkelt så att det bara är en cykel som ägare skiter i för att han/hon har köpt en ny, snyggare, snabbare cykel?

Stackars cyklar! Tänk, en gång i tiden var det säkert nån som älskade den där cykeln. Som köpt eller fått den när den var alldeles ny. Med pumpade däck och glänsande styre och som susade ner på Hallonbergens backar.

Man kanske inte ska dra nån allt för hård paralell, men är folk inte väldigt lättvindiga när det gäller att överge sina gamla cyklar? Dom där cyklarna skulle ju med lite omsorg kunna bli till glädje för nån annan. För nån som inte har råd men en ny cool mountainbike med flera hundra växlar. Likheten cykel bil är slående lik hund katt. Nästan ingen överger sin gamla bil, den begravs på skroten eller säljs till nån som inte har råd med en ny. Precis som hunden. Men en gammal cykel är det ingen som bryr sig om. Precis som katten. För alla är väl bekanta med utrycket sommarkatt!?

---

---

Satt och slötittade på tv igår kväll.....hittade inget jag direkt ville se så jag zappade en hel del. Råkades fastna på Europsports sida där det var sumobrottning. Där kan man snacka om "Man enough to be a woman"! Grabbarna bär ju håruppsättningar som antagligen skulle få Elisabeth den II att bli  grön av avund. Och en grej till som slog mig, dom bär string! 
Nu vet i allafall jag stringtrosans ursprung, dom är egentligen för 130 kg:s män! Tänk på det du nästa gång du drar på dig ett par string under kjolen och känner dig porrig!