---

Vi satt i köket och filosoferade lite idag, jag och Veronica. Hon anklagade mig för att vara fatalist *S* men jag vill påstå att jag är mer buddistiskt lagd men att jag tror på ödet är väl inget jag kan sticka under stolen med.

Att vara fatalist anser jag vara nästan lika illa som att vara kristen. Jag menar, man kan ju inte bara sätta sig ner och tänka: Jaja, det här är mitt ödet, inget att göra nåt åt! Precis som många kristna tror att allt är Guds vilja.

Jag tror på ödet så tillvida att det är förutbestämt när man föds och dör, men dom tomma bladen där i mellan är varje människas egen uppgift att fylla. Och att ödet sen "leder" oss i vissa riktningar är ju lika självklart som att solen går upp även en molnig dag.

Tänk att det är ditt öde att dö just en iskall decemberdag. Kan man göra något åt det. Kan man udvika sitt öde? Jag tror inte det, lika lite som du kan undvika att födas när ödet har bestämt att du ska födas. Nog för att Michelle försökte ändra på sitt öde, men se, det gick inte! *S*

Det finns säkert teorier om att man visst kan styra sitt öde, fine, så kanske det är, men jag tror i allafall att när det är dags att packa ihop så är det.

Om man skulle förolyckas i en flygolycka till exempel. Hade man kunnat undvika det genom att stanna hemma eller hade man blivit överkörd av en bil och dött ialla fall? Eller om man valt att inte gå över nån gata den dagen för att undivka att bli överkörd, hade man fått en istapp i huvet och kolat av den? Kanske man väljer att inte gå ut alls den dagen. Sätter man då något i halsen och kvävs till döds för att man råkas vara ensam hemma just den dagen? Det går helt enkelt inte att komma undan!

Man kan ju trösta sig med att man inte vet i förväg när det är dags för då skulle man förmodligen inte kliva upp ur sängen den dagen. Och då skulle man förmodligen dö av rena tristessen! *S*

Carpe Diem!