---

Som hundägare slås jag ibland av likheten med att vara småbarnsförälder. Eller olikheten kanske jag skulle säga, för det är just det som retar mig.

När det gäller min hund så kräver folk naturligvis att  hon inte ska springa fram till folk hon inte känner, inte skita på trottoaren, inte jaga fåglar, kattor eller andra djur. Hon ska inte skälla eller på annat sätt göra något väsen av sig. Hon ska helt enkelt vara så väluppfostrad att hon passar in bland människor. Och så är min hund i stort. Visst, ibland vill hon hälsa på folk. Och hon jagar fåglar för att hon är av spanielras och hon skäller när posten kommer, men i stort sett är hon rätt väluppfostrad.

I kväll när jag kom hem från jobbet vid halv tio-tiden var det fullt pådrag på gården. Tre små pojkar i 6-7-årsåldern lekte nån slags ganska högljudd krigslek. Hur skulle det ha mottagits av grannarna om det varit tre hundar som lekte och skällde vid samma tid på kvällen? Eller gu´bevars, vuxna människor! Förmodligen inte alls. Och jag är övertygad om att dessa barns föräldrar inte alls hade gillat det om det varit skola dagen efter och deras små änglar legat och sovit med sovrumsfönstret mot gården. (nu är klockan 22.30 och det är fortfarande krig på gården)
Men nu är det ju sommarlov. Och alltså är barnen ute och leker tills sent på kvällarna. Vad som förvånar mig är att deras föräldrar verkar skita högaktningsfullt i att alla inte har semester, att det fakitskt finns folk med sovrumsfönstret mot gården och som faktiskt ska upp och jobba tidigt! Jag antar att deras föräldrar tycker att det är helt okey! "Det är ju trots allt sommarlov"

Det är samma sak när man sitter på en resturang, rätt som det är kan det komma en unge framtultande till bordet och pilla i brödkorgen med sina snoriga fingrar och vad gör föräldrarna? Jo, dom nickar och ler och förväntar sig att man ska tycka att deras snoriga lilla monster är gullig. Inte så att dom ber om ursäkt och lyfter bort barnet, nej nej, det nickas och skrockas tills ungen självmant tultar iväg för att störa något annat sällskap på resturangen. Hur kommer det sig att så många föräldrar inte fattar jag jag betalar för min mat och vill äta den ifred. Och bara för att jag inte har egna småbarn med mig så innebär det inte att jag är ofrivilligt barnlös och avgudar barn!

Likadant är det när jag är ute med hunden, barn kan komma rusande mot henne utan att föräldrarna ens gör en ansats till att stoppa dom. Vad är det som får dom att tro att det är okey att springa fram till främmande, medans jag förväntas ha full kontroll på min 3 kilos hund? Och man kan ju nästa gissa sig till vilket liv det skulle bli om min hund rusade fram till nåns barn och slickade det i ansiktet! Vad skulle hända om min hund blev rädd av denna barnattack och bet barnet? Naturligtvis skulle det vara mitt fel och Indra skulle får göra Diego sällskap på djurkyrkogården.

Tro nu för allt i välden inte att jag inte tycker om barn, för det gör jag, men vad jag inte tycker om är föräldrar som tycker det är okey när deras barn beter sig som bångstyriga pittbulls eller tiggande Cockerspaniels.
Det är ju egentligen ingen skillnad på att vara småbarnsförälder och hundägare. Det handlar ju i slutändan bara om att respektera sin omgivning och att fostra sina "valpar" till goda medborgare!

Okey, lite skillnad kanske det är, jag misstänker att det inte vore politiskt korrekt att förbjuda vissa typer av barn i bostadsområden eller att förse olydiga barn med koppeltvång och munkorg! Fast att förbjuda vissa föräldrar från att ha barn, vore fan inte fel! *S*

---