I total tystnad.....
När vi var och käkade härom dagen så satt det ett par vid bordet brevid oss. Jag tittade på Lasse och nickade lite lätt åt deras håll och han hajjade precis vad jag menade.
Dom satt mitt i mot varandra och åt, sa inte ett ljud, dom tittade knappt på varandra. Sen reste dom sig och gick.
I just det ögonblicket bestämde vi att så där ska vi aldrig bli! *S*
Hur kommer det sig att man tappar varandra så att man inte har nånting att prata om? Och framför allt: Hur kommer det sig att man tillåter att det händer? Jag fruktar mer än något annat att komma till det stadiet. Och om jag nånsin gör det så hoppas jag att nån av mina nära och kära påminner mig om att det är dags att dra vidare.
Dom satt mitt i mot varandra och åt, sa inte ett ljud, dom tittade knappt på varandra. Sen reste dom sig och gick.
I just det ögonblicket bestämde vi att så där ska vi aldrig bli! *S*
Hur kommer det sig att man tappar varandra så att man inte har nånting att prata om? Och framför allt: Hur kommer det sig att man tillåter att det händer? Jag fruktar mer än något annat att komma till det stadiet. Och om jag nånsin gör det så hoppas jag att nån av mina nära och kära påminner mig om att det är dags att dra vidare.
Jag har funnit min like i Lars, vi pratar om allt och vi pratar i timmar. Vi ligger vakna hela nätterna och pratar om djupa saker som kräver totalt mörker och tystnad. Det finns ingenting vi inte pratar om. Och vi har vår tysta överenskommelse att aldrig sluta prata med varandra.
Jag minns stunder när jag själv ätit i det tysta, när orden var slut och förmodligen också kärleken. Tydligen så slutar kärleken precis som den så ofta börjar. Med en trevande tystnad för att man inte känner varandra.
Nu vet jag bättre. Ålder, referensramar, erfarenhet? Inte en aning, jag vet bara att jag inte vill leva mitt framtida liv i total tystnad.
Kommentarer
Trackback
