Det är 7 veckor sen vi träffades, 4 veckor sen det blev vi två och 3 veckor sen vi började bo i kappsäck hos varandra för att vi ingen av oss klarar av att vara utan den andra.

Jag hör ju själv hur lustigt det låter om man bara pratar i tidstermer, folk skakar på huvet och undrar om vi helt tappat greppet om verkligheten. Och det har vi nog. Vår verklighet är inte som andras.

I vår verklighet är 4 veckor som 4 år. För oss är tiden bara andra människors uppfattning om hur saker och ting ska vara och jag tror att man måste uppleva det vi upplever för att riktigt förstå att för oss är inte tiden det avgörande utan känslan av att ha hittat rätt. Äntligen.

Jag har ingen lust att avstå det vi har, våra framtidsplaner och drömmar bara för att tiden är emot oss. Vi har inte all tid i världen att bygga ett liv tillsammans så nu när vi äntligen har hittat varandra så finns det ingen anledning att försöka bromsa saker och ting bara för att det bör vara så.

Nä, vi tänker kasta oss in i det här med hjärta och själ, framför allt hjärta, sen får det gå som det går. Och återigen så måste jag på det bestämdaste hävda att det inte finns några som helst tvivel att det kommer gå hur bra som helst!

"Plötsligt händer det"

---