Det absolut värsta med att vara sjuk är att jag inte får träffa Carmen och Michelle!

Michelle kom förbi med Carmen en snabbis igår för att lämna lite mat, men Carmen fick stanna i trapphuset och jag stod och vinkade från dörren. Hon tittade konstigt på mig. Nästan som om hon sett ett monster! *S*

Tänk om vi bott långre ifrån varandra. Då hade Carmen tittat så där konstigt på mig varje gång vi träffades. Inte som nu, när hon lyser upp och brister ut i ett jätteleende så fort hon ser mig.

Eller ännu värre, om vi bott nära men inte haft någon bra kontakt!!

Jag har så svårt att tänka mig att inte ha en nära relation till mina barn och jag tycker så synd om alla föräldrar som inte har det. Vet dom egentligen vad dom missar? Och varför dom missar det?

Vad beror det på att vuxna och tonåringar kolliderar med varandra som dom gör? Beror det bara på att tonåringar är envisa, uppkäftiga djävlar som skiter i vad mamma och pappa säger eller beror det på att föräldrarna är envisa besserwissrar som skiter i vad ungarna säger och håller stenhårt på det som dom tycker är rätt och riktigt?

Är det kanske helt enkelt så att tonårsföräldrar blir som tjuriga småbarn så fort dom inte får som dom vill? Ungdommar har ju trots allt en tendens att vilja prova på vuxenvärlden lite nu och då. (minns ni??)

Ibland verkar det faktiskt som om föräldrarna väntar sig att deras tonåringar ska sitta hemma och virka grytlappar tills dom är redo att flytta hemifrån. Och sen bara skaffa sig en lägenhet, ett jobb och vara fullvärdiga vuxna medborgare. Med ansvar, erfarenheter och ett bra jobb.

Det är ju inte så konstigt att det skiter sig!

Många föräldrar menar på att man inte kan vara kompisar med sina barn. Och då måste jag få fråga: Varför?

Jo, säger många. Man måste visa barnen vem som bestämmer. Vem som är vuxen.

Är inte det ganska barnsligt? Om maktmissbruk är det samma som att vara vuxen tänker jag inte vara vuxen med mina barn!

Jag tror på att fostra barnen till individer du själv kan tänka dig att ha i din umgängeskrets. Människor du litar på och trivs tillsammans med. Som du kan tänka dig att dela glädje och sorg med, som du kan vara dig själv med och som du vet älskar dig trots fel och brister. Individer som ställer upp när du är sjuk, som du vill åka med på semester med eller varför inte en heldag på Ikea!?

Jag vill att mina barn ska vara mina kompisar! Precis på samma sätt som jag vill att min pappa ska vara min kompis trots att han är min pappa!

Fast det förutsätter så klart att man tycker om sig själv och sitt umgänge, annars är det nog bäst att ta på sig vuxenrollen och försöka få in sina barn in i en bättre umgängeskrets än sin egen.

För mig har det varit och är relativt friktionsfritt att vara förälder. Vad det beror på vet jag faktiskt inte. Jag vet inte vad jag har gjort rätt eller fel, men en sak vet jag. Mina barn är mina absolut bästa vänner och så har det alltid varit. Och kommer förhoppningsvis alltid förbli.

Och tänk på en sak!

Om ditt barn inte är tillräckligt bra för att vara din kompis, vad är det då som får dig att tro att du är tillräckligt bra för att vara ditt barns förälder?

 Underbara vänner och döttrar!

---