Sista tidens bloggtorka har gett mig otroligt dåligt samvete!

Varför hittar jag ingenting att blogga om? Är mitt liv just nu så händelselöst att jag inte har nåt att skriva eller är det bara jag som har annat att göra än att hetsa upp mig över gnälliga kärringar och skrikiga barn?

Jag har träffat på en himlans massa bittra och gnälliga kärringar och har nog tänkt att jag ska blogga om dom men å andra sidan har det kännst som att jag inte har lust att ge dessa gnällspikar all min uppmärksamhet. Jag har faktiskt tagit hand om surkärringarna direkt på plats. Men en liten samanfattning är ju alltid kul. Och så kanske det blir ett helt blogginlägg också! *S*

Bland annat råkades jag gå på cykelbanan ensam en sen kväll när en ilsken tant kom cyklande och fräste åt mig att det minsann var cyckelbana där, varvid jag sa: "Ja men vilken tur att jag går här nu då så du fick nåt att gnälla över innan dagens slut!"  Jag hade skavsår och hade jobbat sent! Kärringen blev ganska snopen och förhoppningsvis fick hon nåt att tänka på vid sänggåendet.

Sen har vi "Soptanten". Hon bor i samma hus som salongen och har stenbevakning på soplådorna. Hon muttrar och skäller så fort nån obehörig går i närheten av soplådorna. Dessutom har hon ägnat mer än en kväll åt att skriva lappar på dirverse olika språk om vad som gäller för just dessa blå underverk till soptunnor.

Jag lovar att hon går ner och sorterar sopor på natten och lämnar tillbaka det som är fel till respektive sopägare. Jag brukar kasta acetontussar  bland mina sopor, säkert kommer det ligga ett helt hav av acetontussar utanför salongen en vacker dag. Sorterade i färger, i små påsar, med lappar på.

Fast soptanten är det mest synd om. Jag tror att hon blev av med jobbet som fastighetsskötare när huset såldes till nån stor byggherre på 90-talet och därför är bitter på livet. Henns nya kall förutom sopbevakning är att klistra om SL:s busshållplatslappar så att dom sitter i rätt höjd och så plockar hon fimpar på trotoaren och kastar i rännstenen.

En annan gång stötte jag på en riktigt elak liten tant. Jag, Embla och hennes kompis Molly var på en 12-timmars kryssning till Mariehamn. Efter att vi bytt färja satt vi oss i och väntatde på att taxfreen skulle öppna och det var ganskla mycket folk i rörelse.

Rätt som det är hör jag nån som säger: "Ohyfsade ungdommar som bara sitter där utan att resa sig för äldre" Jag tittar upp och ser en översminkad ilsken tant i höga klackar som pekar med sin käpp på Embla och Molly.

Jag ler mitt allra mest påklistrade leende och frågar om "tant vill sitta" varvid hon fräser åt mig att fostra mina ungdommar istället för att bara sitta och titta på medans gamla handikappade människor får stå.

U R S Ä K T A   M I G!!

Vi var på en nöjeskryssning på en finladsfärja! 

Jag informerade tanten att hon faktiskt inte behövt tilltala ungdommarna på det respektlösa sättet bara för att dom är ungdommar och att hon absolut fått sitta om hon bett om det, men det är mycket folk i rörelse och dom såg antagligen lika lite som jag att hon behövde sitta ner.

Hon svor en lång harang över dessa ouppfostrade, lata, egoistiska ungdommar som inte visade någon som helst respekt för äldre människor, som om jag inte ens var där! Till slut lyckades hon få mig riktigt förbannad så jag sa till henne: "Ja, och du är ju en väldigt bra förebild för dessa ouppfostrade ynglingar, nu vet dom ju precis hur dom ska uppföra sig bland folk!"

Vi reste oss och gick för att slippa få mer skit från den ilksna tanten men hon fortsatte kasta glopord efter Embla och Molly så innan vi lämnade receptionshallen vände jag om och gick tillbaka, spände ögonen i henne och sa: " Om jag ser tant på dansgolvet senare så förstår du att jag kommer rycka undan käppen för dig va?" 

Inte för att det är min uppgift i livet att fostra elaka tanter, men ibland kan jag faktiskt inte hålla tyst! Varför måste dom vara så elaka? Det kan väl ändå inte vara nån annans fel än deras eget att deras liv suger?

Slutligen vill jag till mina barn säga: Skjut mig om jag nånsin blir sådär elak och bitter!