Nu gott folk, börjas det!

I natt var det frost.

Helt ovetandes om frosten så plockade jag in uteblommorna igår kväll.

Vår julstjärna från i julas har frodats i trädgården hela sommaren och den hade garanterat sett solljuset för sista gången om den stått ute i natt.

Ibland kan man inte förklara varför man måste göra vissa saker och precis så var det igår. "Jag måste ta in blommorna"

Tur? Intuition? Instinkt? Inte en aning, det kan ju faktiskt vara så enkelt att jag omedvetet hört nån säga att det skulle bli frost just i natt och agerade utifrån mitt undermedvetna.

Hur som helst, blommorna är inne, räddade till nästa sommar och jag känner mig nöjd med att min ta-in-blommorna-instinkt var rätt.

Vad värre är, är att frosten är det första beviset på vad som komma skall; KYLA!

Kyla och vinter. Usch och fy! Visst kan hösten och vintern vara vacker men varför måste det bli så kallt? På nåt sätt måste jag tänka om och försöka lära mig tycka om kyla. Frågan är bara hur? En grej kan ju vara att börja använda strumpor kanske? Och köpa en väldigt tjock jacka och en massa varma tröjor. Men jag tror mig veta att min näsa och mina fötter kommer vara kalla och frusna ända fram till juni ändå.

Kanske är det så att jag bara måste bita ihop i några månader och highlighta dom mysiga stunderna för att lära mig gilla kyla. Jag har ju faktiskt saknat att sitta vid den öppna brasan och dricka vin och lyssna på musik eller ligga under filten i soffan och se en bra film med vetskapen om att det är kallt och jävligt ute, och igår kväll när det var kallt kröp jag ner i sängen och värmde mig på Lars, så låg vi där och lyssnade på regnet tills vi somnade. Det var mysigt, men där kan jag ju inte ligga fram till juni.

Nej, uppryckning. Nu ska jag leta fram min varmaste tröja, strumpor och varma skor och ta en promenad med Indra i den inte ännu så kyliga höstsolen.

Man måste ju glädjas även åt det lilla!

Vår julstjärna från förra året, nu i säkert förvar inomhus.