Det behövs 29 000 års dagliga flygresor i USA för att råka ut för eller dö i en flygolycka enligt statistiken.

Inget att oro sig för med andra ord.

Absolut inte, fast å andra sidan, hur vet jag att min medpassagerare inte är en av dom som flygit 29 000 gånger dagligen i USA? Då är det ju statistiskt sett hans/hennes tur att störta nu. Och statestiken skiter ju i att jag råkas sitta brevid på planet trots att jag bara har flygit ett hundratal gånger i mitt liv.

Nu undrar ni säkert varför jag funderar på det här? Jo, om några timmar ska jag ensam sätta mig på ett plan till Munchen och jag känner ett stort obehag för att flyga, och tanken på att flyga ensam är ännu obehagligare.

Visserligen är min filosofi att man dör när man dör, så om det nu skulle vara min dag att dö just i dag så skulle jag ju göra det ändå, oavsett vart jag är. I luften över Danmark eller på ett övergångsställe i Stockholm.

Grejen är bara den, att jag inte tror att jag ska dö om jag går över gatan, det skulle liksom komma som en överraskning. I ett flygplan däremot så väntar jag hela tiden på att jag ska dö, det är det som gör det så otäckt. Och alla vet ju att det inte är nån trevlig död man går till mötes, det är ju inte pang bom direkt, utan man kommer ju sitta där och vara medveten flera minuter innan man faktiskt kliver över till andra sidan.

Usch och Fy!

Nej, nu ska jag tänka positiva tankar och sätta igång och packa. Vädret visar 23 grader i Munchen så är sommarkläder som gäller. Underbart med några dagar i värmen.

Och för er som undrar vad jag ska göra där är svaret: Dricka öl och äta tyska korvar tillsammans med min make och några miljoner andra människor i ett tält, det är nämligen Oktoberfest!

Auf wiedersehen!