......till självaste julafton!

Tre klappar klara, åtta klappar återstår.

På lördag är det stora julklappshandlardagen och jag misstänker starkt att vi inte kommer vara helt ensamma......

Vi ska förutom juklappar handla julmat för 13 personer, julgranen ska köpas och kläs, huset ska städas och tydligen ska vardagsrummet uppdateras med en ny soffa innan julafton.

Allt det här ska ske i helgen, helst på lördag så att vi kan ägna söndagen åt den årliga eldshowen i Rosendals Trädgård.

Dom som känner mig vet ju att jag jobbar bäst under press, men frågan är om det inte börjar lukta handlingsförlamning hos fröken Westermark! Jag vet precis hur det kommer sluta. Den 23:e kommar jag rusa runt som en yr höna för att kompletara det jag missat, sen kommer hela natten gå åt till att laga mat och på självste julafton kommer jag sova redan innan Benjamin Syrsa gjort entré på vår tv-ruta.

Oj Oj Oj, va jag älskar Jul!

Det är 7 veckor sen vi träffades, 4 veckor sen det blev vi två och 3 veckor sen vi började bo i kappsäck hos varandra för att vi ingen av oss klarar av att vara utan den andra.

Jag hör ju själv hur lustigt det låter om man bara pratar i tidstermer, folk skakar på huvet och undrar om vi helt tappat greppet om verkligheten. Och det har vi nog. Vår verklighet är inte som andras.

I vår verklighet är 4 veckor som 4 år. För oss är tiden bara andra människors uppfattning om hur saker och ting ska vara och jag tror att man måste uppleva det vi upplever för att riktigt förstå att för oss är inte tiden det avgörande utan känslan av att ha hittat rätt. Äntligen.

Jag har ingen lust att avstå det vi har, våra framtidsplaner och drömmar bara för att tiden är emot oss. Vi har inte all tid i världen att bygga ett liv tillsammans så nu när vi äntligen har hittat varandra så finns det ingen anledning att försöka bromsa saker och ting bara för att det bör vara så.

Nä, vi tänker kasta oss in i det här med hjärta och själ, framför allt hjärta, sen får det gå som det går. Och återigen så måste jag på det bestämdaste hävda att det inte finns några som helst tvivel att det kommer gå hur bra som helst!

"Plötsligt händer det"

---

Igår på jobbet fixade Jenni mina ögonbryn. Färgade och noppade.

Det är sånt vi tjejer gör utan att nån egentligen ser det. Oftast lägger man ju bara märke till tjejer med Mc Donalds-bryn.

Speciellt män brukar ju inte lägga märke till sånt. Jag är i alla fall inte speciellt van vid att män lägger märke till sånt, eller så gör dom det utan att säga nåt.

I går när Lasse kom hem från jobbet så tittade han på mig och sa: Va fin du är, du har gjort nåt. Ögonbrynen! Jag som inte trodde att du kunde bli vackrare.

Herregud, jag trodde inte mina öron! En man som observerat att jag fixat mina ögonbryn!

Inte för att jag någonsin har tvivlat, men vet jag med säkerhet att han är en keeper, min prins!

---

Jag har funnit min like i Lars, vi pratar om allt och vi pratar i timmar. Vi ligger vakna hela nätterna och pratar om djupa saker som kräver totalt mörker och tystnad. Det finns ingenting vi inte pratar om. Och vi har vår tysta överenskommelse att aldrig sluta prata med varandra.

Jag minns stunder när jag själv ätit i det tysta, när orden var slut och förmodligen också kärleken. Tydligen så slutar kärleken precis som den så ofta börjar. Med en trevande tystnad för att man inte känner varandra.

Nu vet jag bättre. Ålder, referensramar, erfarenhet? Inte en aning, jag vet bara att jag inte vill leva mitt framtida liv i total tystnad.

Som vanligt när man har det bra så går allt i raketfart.

Helgen har bara svischat förbi trots att jag verkligen ansträngt mig att ta vara på varenda sekund.

Loka Brunn var helt otroligt mysigt. Fin miljö, bra rum, god mat ,gott öl och en underbar man vid min sida. Vi har fått massage, badat bubbel, blivit småpackade mitt på dan, gått vilse i skogen, klampat i träsk och suttit framför brasan i stora salongen och pratat och pratat och pratat.

Efter den här helgen vet jag med all säkerhet att Lasse är den delen av mig som saknats.

Min själsfrände.

På vägen hem från Loka Brunn passade vi på att gå på julmarknad i Grythyttan. Det tog ungefär 10 minuter att promenera igenom hela staden och vi kom båda två fram till att det var lite twilight zone över hela grejen. Små städer kan verkligen vara som i skymningslandet. Lokalbefolkningen liksom gaddade ihop sig mot oss utbölingar så vi skyndade oss därifrån för att inte bli fast i deras stillastående tidszon.

Vi stannade till i Kopparberg för att äta men det var samma sak där om inte värre. Folket gick likt zombis på gatorna och både Lasse och jag kände ilningar längst ryggraden och skyndade återigen tillbaka till bilen.

Efter att ha kört mil efter mil utan att komma nånstans kom vi fram till att vi nog fastnat i en tidscykel som aldrig skulle slut. Vi var dömda att leva resten av våra liv i en bil, konstant på väg utan att nånsin komma fram. Det vilar en förbannelse över Örebro!

Fast det kunde varit värre, vi hade i allafall rumpvärmare och varandra.

Till slut lyckades vi hitta ett ställe att stanna och äta på. Klassisk vägkrogsschnitzel, pommes simmandes i bea och Hillbillys till personal som varken tog kort eller hade växel.

Efter maten satte vi oss i den omvända tidsmaskinen i ett försök att komma hem till stan, vi stannde och tankade i Enköping och då konstaterade Lasse att det var här vi sågs för första gången. För 16 år sen. Tur att vi inte visste då vad vi vet idag, det hade varit outhärldigt långt att vänta på nuet.

Otroligt nog kom vi hem till slut. En resa som kännst som en hel evighet visade sig vara 4 och en halv timma. Vår tid är inte som andras tid.