Nu gott folk, börjas det!

I natt var det frost.

Helt ovetandes om frosten så plockade jag in uteblommorna igår kväll.

Vår julstjärna från i julas har frodats i trädgården hela sommaren och den hade garanterat sett solljuset för sista gången om den stått ute i natt.

Ibland kan man inte förklara varför man måste göra vissa saker och precis så var det igår. "Jag måste ta in blommorna"

Tur? Intuition? Instinkt? Inte en aning, det kan ju faktiskt vara så enkelt att jag omedvetet hört nån säga att det skulle bli frost just i natt och agerade utifrån mitt undermedvetna.

Hur som helst, blommorna är inne, räddade till nästa sommar och jag känner mig nöjd med att min ta-in-blommorna-instinkt var rätt.

Vad värre är, är att frosten är det första beviset på vad som komma skall; KYLA!

Kyla och vinter. Usch och fy! Visst kan hösten och vintern vara vacker men varför måste det bli så kallt? På nåt sätt måste jag tänka om och försöka lära mig tycka om kyla. Frågan är bara hur? En grej kan ju vara att börja använda strumpor kanske? Och köpa en väldigt tjock jacka och en massa varma tröjor. Men jag tror mig veta att min näsa och mina fötter kommer vara kalla och frusna ända fram till juni ändå.

Kanske är det så att jag bara måste bita ihop i några månader och highlighta dom mysiga stunderna för att lära mig gilla kyla. Jag har ju faktiskt saknat att sitta vid den öppna brasan och dricka vin och lyssna på musik eller ligga under filten i soffan och se en bra film med vetskapen om att det är kallt och jävligt ute, och igår kväll när det var kallt kröp jag ner i sängen och värmde mig på Lars, så låg vi där och lyssnade på regnet tills vi somnade. Det var mysigt, men där kan jag ju inte ligga fram till juni.

Nej, uppryckning. Nu ska jag leta fram min varmaste tröja, strumpor och varma skor och ta en promenad med Indra i den inte ännu så kyliga höstsolen.

Man måste ju glädjas även åt det lilla!

Vår julstjärna från förra året, nu i säkert förvar inomhus.

Drömmen om en egen krog!

I lördags jobbade jag, Lasse och
en hel drös andra "Spendrupsare"
på Stockholm Beer & Whiskey Festival
i Nacka Strand.

Efter vårt fesök på Oktoberfesten i
Mûnchen  känns det kanske lite
konstigt att kalla denna svenska
ölmässa för festival, men man kan
ju inte begära så mycket med den
tråkiga alkoholpolitik vi har.

Tillexempel säger ju lagen att det måste
serveras varm mat tillsammans
med alkoholförsäljning. Tänk vad politikerna
trodde att dom ställt till det
för arrangörerna. Hur skulle det se ut om alla
utställare var tvugna att
steka pytt-i-panna i sina montrar?

Nån samhällsfarlig människa bland arrangörerna kom helt sonika fram till att en meny på barväggen
med ett telefonnummer var allt som krävdes för att kringgå regeln om varm mat. Man kunde alltså, om nån så önskade, ringa detta nummer och beställa tex Varm äppelpaj med vaniljsås! Inte illa.

Personligen skulle jag aldrig komma på tanken att arrangera någonting som har med alkholol att göra i sverige, (eller?) så all cred till kvinnan bakom SB&WF.

När klockan väl slog tolv öppnade portarna till mässan och in kom hordar av törstiga svenskar. Jag och Lasse fanns i Spendrups monter för att uppfylla folks drömmar om riktigt god öl. Och cider.

För min del kändes det lite som när jag var liten och stod bakom köksbordet och sålde konservbrukar till farmor. Jag har alltid älskat att slå på kassaapparater och ge bort saker mot betalning. När jag blev lite äldre har jag alltid drömt om att få tappa öl från kran. Öppna kranen och se hur den guldgula vätskan fyller glaset och till slut den vackra skumkronan. Så med andra ord var detta en dröm som uppfylldes för mig.

Efter den här mässan vet jag med säkerhet att det här är min grej. Vår grej. Vårt näst kommande projekt. En krog med ölkranar och kassaapparat.

Där jag och Lasse är kungaparet i baren!

Nu gäller det bara att fokusera och förankra tanken så att den blir till verkligehet. Jag tror att vi ha ett koncept i världsklass, men det är vår hemlighet!

Man kan ju lätt tro att man blir sugen på öl när man står där, och ja visst blir man det, men bara första timmarna, sen slås man av ölångande andedräkter och simmiga blickar vilket inte direkt får suget att stanna kvar. Men jag provade iallafall Gotlands Bryggeriers Läcker Lager, mycket god, och en liten skvätt Gotlands Bittar. Man är väl nationalist! =)

För att sammanställa det hela så kan man bara konstatera att svensken, trots lite simmig blick, klarar av att hantera alkohol och att det är trevligt att umgås kring alkohol. Sen kan man ju moralisera kring bergreppet "umgås" i all evighet. Men att umgås för mig är inte misshandel, övergrepp och minnesluckor, det är missbruk.

Och för den som undrar; så serverades det alkoholfria alternativ.

Drottningen i baren



Kungen i baren

Jag överlevde flygresan och hade en helt fantastisk helg i Munchen med min älskade make!
Oktoberfesten är nåt alla borde besöka, nån gång i livet, oavsett ålder! Det var helt fantastiskt! 

Ölen flödade, maten nöffade och staden med dess invånare var över förväntan. Sauerkraut (surkål) var i särklass det godaste jag nånsin har ätit i vardagsmatsväg. Lasse och jag frossade i surkål och Nürnbergerkorvar i dagarna tre. Jag lyckades även med konstycket att trycka i mig ett helt eisbein (fläsklägg) med knödel. Inte illa alls, det kommer bli nästa bjudrätt "in da hills"

Festdagens första öl på en uteservering i stan

Diverse bilder från Oktoberfesten 2009

   
 
  
 
   

Det behövs 29 000 års dagliga flygresor i USA för att råka ut för eller dö i en flygolycka enligt statistiken.

Inget att oro sig för med andra ord.

Absolut inte, fast å andra sidan, hur vet jag att min medpassagerare inte är en av dom som flygit 29 000 gånger dagligen i USA? Då är det ju statistiskt sett hans/hennes tur att störta nu. Och statestiken skiter ju i att jag råkas sitta brevid på planet trots att jag bara har flygit ett hundratal gånger i mitt liv.

Nu undrar ni säkert varför jag funderar på det här? Jo, om några timmar ska jag ensam sätta mig på ett plan till Munchen och jag känner ett stort obehag för att flyga, och tanken på att flyga ensam är ännu obehagligare.

Visserligen är min filosofi att man dör när man dör, så om det nu skulle vara min dag att dö just i dag så skulle jag ju göra det ändå, oavsett vart jag är. I luften över Danmark eller på ett övergångsställe i Stockholm.

Grejen är bara den, att jag inte tror att jag ska dö om jag går över gatan, det skulle liksom komma som en överraskning. I ett flygplan däremot så väntar jag hela tiden på att jag ska dö, det är det som gör det så otäckt. Och alla vet ju att det inte är nån trevlig död man går till mötes, det är ju inte pang bom direkt, utan man kommer ju sitta där och vara medveten flera minuter innan man faktiskt kliver över till andra sidan.

Usch och Fy!

Nej, nu ska jag tänka positiva tankar och sätta igång och packa. Vädret visar 23 grader i Munchen så är sommarkläder som gäller. Underbart med några dagar i värmen.

Och för er som undrar vad jag ska göra där är svaret: Dricka öl och äta tyska korvar tillsammans med min make och några miljoner andra människor i ett tält, det är nämligen Oktoberfest!

Auf wiedersehen!

Vad har hänt med folks (o)vilja att visa hänsyn?

I natt när klockan var 03.27 vaknade jag av att nån satt på sin bilstereo på högsta volym. RnB så fönsterrutorna skakade.

Hur tänker man då? 

"Jag har en sån himla bra låt här och jag bara måste få glädja mina medmänniskor med den just nu. Och om jag spelar den flera gånger på raken kan ju ingen missa den och alla mina kära grannar kommer nynnandes med ett leende på läpparna åka till jobbet och sen på eftermiddagen kommer dom att tacka mig för att dom har fått den bästa fredagen nånsin. På grund av min låt som jag spelade för dom klockan 03.27 denna fredagmorgon"

Eller?

Är det nån ensam stackare som i sin ensamhet sätter sig i bilen och åker till närmste bostadsområde för att få lite mänsklig samhörighet klockan 03.27 en fredagmorgon?

Eller?

Är det helt enkelt så att folk högaktningsfullt skiter i vad andra tycker och anser att deras rätt att lyssna på musik när som helst hur som helst är det ända som räknas?

Jag tycker mig se den tendensen i samhället varje dag. Vad beror det på att folk har slutat visa respekt? Att man tycks tro att man ensam är universums mitt?

Vad är det som får damen på ICA, som tränger sig bara för att hon bara har en liter mjölk, att tro att hennes tid är viktigare än min?
Vad är det som får mannen på Essingeleden att tro att alla andra har mindre bråttom hem så att han kan köra slalom över filerna, klippa spärrlinjer och utsätta sina medmänniskor för fara?
Vad är det som får den gamla damen att tror att det är viktigare för henne att komma på tunnelbanan än för mig att kliva av?

Lista kan göras hur lång som helst för är det något människan har tappat så är det respekt för sina medmänniskor.

Jag tror mig veta att i alla fall jag har en inbyggd moral som går ut på att behandla andra ungefär som jag vill att andra ska behandla mig. Alltså tränger jag mig inte, spelar inte mina favoritlåtar för grannarna när jag vet att dom sover, utsätter inte medvetet mina medtrafikanter för fara och dessutom kan jag ibland glimma till och göra saker som jag vill att andra ska göra för mig. Hålla upp en dörr, stå till höger i rulltrappan, lämna företräde för avstigande på tunnebanan, lämna tillbaka en upphittad plånbok eller så....

Det är ju så himla enkla och fullkomligt självklara saker.

Karma rules!

Hastigt och lustigt bokade vi en resa till Turkiet i mitten av juli.

Att det blev just Turkiet var en ren slump, jag hade aldrig varit där och Lasse hade tidigare haft nära-döden-upplevelser i Turkiet på grund av magsjuka men efter lite lirkande och fixande av diverse piller mot magont lyckades jag få honom att följa med!

Man kan ju kanske tro att det var nån slags bröllopsresa, men så här i efterhand så vill jag nog inte riktigt minnas min bröllopsresa som en all-inclusive-vecka till Turkiet. Dessutom var vi i ju i Uppsala helgen innan så den resan var ju närmare bröloppet hur som helst. =)

Resan i stort var helt okey även om det tog oss några dagar innan vi fattade att den gratis hotellölen faktiskt var alkoholfri. Ett tag var vi oroliga att vi druckot så mycket i sommar att vår alkoholtolerans var för hög, men inte ens på fastande mage klockan elva på förmiddagen lyckades vi bli packade på ölen som serverades i gratisbaren. Då trillade poletten ner och vi kompleterade resten av resans ölintag med Raki. (turkisk ozo, eller är kanske ozo grekiskt Raki?) Och efter några dagar hittade vi kylskåpet under tv-skåpet på rummet så vi kunde avnjuta en riktig öl efter stranden.

Vi avnjöt en hel vecka som riktiga charterturister (fast utan gruppresor). Vi badade, drack öl på stranden, åt en massa mat, gick på hamam (turkiskt bad), var hos barberaren, blev lurade på pengar och njöt av varandras sällskap.

Även om Turkiet var okej så kommer vi nog inte åka tillbaka. Been there, done that kan man väl sammanfatta det hela som.

Julen 2008

Nyårsafton

Min födelsedag den 23:e februari
Intet ont anandes satte jag mig i taxin tillsammans med Lasse för att avnjuta en födelsedagsmiddag på tu man hand. Väl framme på restauran Linguini så fick jag mitt livs gladaste födelsedagspresent.
Båda mina tjejer satt där och väntade på mig för att vara med och fira min 42:a födelsedag!
Tack Lasse, Michelle och Embla för en helt underbar födelsedag och för den fina klockan som jag älskar.

Pappa med i Bolibompa

LoveTattoo

Påsk 2009
med trädgårdsröj och middag