---

Ja tacka fan för det, vi fattar inte bättre!

Nu har jag äntligen förlångt mitt redan blonda hår. Så nu har jag ännu roligare och är ännu mer korkad än innan. Härligt att kunna leka Wellareklam i badrummet på morgnarna.

Idag var jag ute på en promenad. Iklädd mina vanliga jeans, mina vanliga sneakers och i min vanliga munkjacka. Men......jag hade mitt ovanliga långa hår på mig och flera bilar som åkte förbi tutade och drägglande killar vinkade och ylade! Jag vet. Hur galet som helst.

Personligen skiter jag i uppmärksamheten men jag förstår nu varför tjejer vill ha löshår, löstuttar och lösnaglar, det är tydligen nånting i att vara artificiell som tilltalar killar. Kanske inte alla, men säkert dom allra flesta.

Men frågan är, vem är ytligast? Tjejen med attributen eller killen som faller för dom? Jag vet inte, men jag gillar iallafall mina blonda lockar alldeles för mig själv och om jag lyckas lura nån att gilla mig på grund av det så är det helt okej det också! Jag är faktiskt  tillräckligt djup för att inse att jag är ytlig! *S*

---

Idag fyller Indra 3 år. (29/7)

Grattis min underbara lilla vovve! Mitt liv, min stora kärlek!

---

Härom kvällen när Mirro och jag var ute och gick med hundarna så träffade vi ett par grannar, dom har en liten chihuahua som Indra brukar leka med. Hefner. (han hette Valentino från början men visade sig vara en sån liten kåtbock så dom döpte om honom till Hefner) Jag hade tidigare bara träffat hunden och inte ägarna så vi blev presenterade för varandra eftersom vi via omud pratat om att para hundarna. (får väl döpa om Indra till Holly och ge henne ett åttapack silikontuttar efteråt)

Hur som helst. Idag hade Embla träffat på Hefners matte när hon var ute med Indra. Dom hade stannat och pratat och Alex som matten heter hade varit lite nyfiken på hur gammal jag var och frågat Embla: "Hur gammal är din mamma egentligen?"
"Hon fyllde 40 nu i februari" sa Embla
"Oj" sa Alex "Jag trodde hon va typ 30" (jaja, det var mörkt och hon kanske hade druckit lite)
"Men din syrra då, hur gammal är hon?"
"Hon fyller 20 i oktober" sa Embla
"Jaha, jag trodde hon var typ 27!" (det kanske inte var så himla mörkt ändå och hon va nog faktiskt rätt nykter *S*)

Jag gillar den tjejen! 

Men asså allvaligt, det är ju helt  normalt att få sitt första barn i 3-års åldern? *S*

---

Välkommen Jack! (Naturligtvis döpt efter Jack Sparrow)

Betty har fått en ny pojkvän! En riktigt stilig pippi!

Tänk om det ändå vore så lätt, att bara åka till Kista och köpa sig en hunk! *S*

---

Igår kväll efter att vi varit ute och ätit och druckit några öl satt vi på Näckrosens tunnelbanestation och väntade på tunnelbanan. Genom att Millus sa: "Jag vill ha ett till jobb, så jag kan tjäna en massa pengar och köpa nya möbler till vardagsrummet!" så var diskussionen i full gång om vad vi alla önskade oss mest av allt just nu. "Jag vill ha en 52 tums TV och en ny datar" sa Jean M. I Mirros huvud surrar nog mest längtan efter baby-prylar och jag önskar mig en massa pengar så jag kan göra precis vad jag vill varje morgon när jag vaknar. Våra önskningar skiftade från den ena lyxen till den andra innan vi blev avbrytna av Siim som sa: Det jag önskar mig mest av allt just nu är en till öl!

Vi andra blev minst sagt paffa skrattade gott åt denna futtiga önskan men samtidigt fick hans önskan mig verkligen att fundera.

Vad är det som gör att vi nästan alltid önskar oss sånt som vi inte kan få? Vore det inte så mycket enklare att faktiskt önska sig nåt som är realistiskt, nåt som man faktiskt kan få inom en överskådlig framtid? Flera millioner kronor i all ära, men med så mycket pengar kommer man ju aldrig mer att behöva önska sig nåt. Då är det ju bara att köpa vad man vill ha!

Lite senare på kvällen så cyklade Jean M till Mc Donalds för att handla lite kvällsmat och han tog även en sväng förbi Statoil och köpa ett sexpack öl.

Måsta jag säga att Siim var den ända som fick sin önskan uppfylld denna kväll? *S*

---

Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna dessa två underverk men dom är helt enkelt fantastiska.

Den yngsta har varit barnvakt till Jennies små monster, Justin och Teah, idag. Söta små skitungar som har kommit i den härliga testa-gränsen-åldern och stackars Embla har haft "tjejont" hela dagen och legat och vridit sig i smärtor. På vinst eller förlust så ringde hon sin storasyster som tog sin stora mage och sina foglossningar och kom till undsättning för lillasyster trots att hon låg och sov när hon ringde. Tillsammans tröttade dom ut dom små monstren så att dom höll sig lugna tills mormor kom och hämtade dom på eftermiddagen. DET kallar jag syskonkärlek! Och medmänsklighet.

När jag kom hem från jobbet hade min fantastiska dotter nästan gjort färdig middagen. Panerad fiskfilét med kokt potatis och stuvad spenat. Dessutom såg diskbänken ut som tagen ur ett hemma-hos-repotage! Och tillägga bör, att hon bara är på sitt 15:e år!

Min stora dotter är speciellt på sitt eget lilla vis. Med magen i  vädret vankar hon fram som den prinsessa hon är, bakar paj och dammsuger mest hela dagarna. Hon har ett tålamod som få och är fortfarande den starkaste människa jag nånsin har träffat. Jag vet allvarligt talat inte vart hon hämtar sin styrka och jag avundas henne många gångar. Jag hade brytit ihop för länge sen. *S*

Rätt som det är blir hon mammasjuk och då kommer hon dragandes med hund och pojkvän (om en nybakad paj) för att umgås ett par timmar! Hur härligt är inte det på en skala?

Jag vet inte vad jag skulle göra utan mina underbara ungar. Idag var det en vän som sa: "hon är en av de trevligaste, hjälpsammaste och mest empatiska människorna jag har träffat på och defintivt väldigt mogen för sin ålder". Ett ganska bra betyg på en fjortis!  Och det stämmer så väl in på dom båda. Jag har inte kunnat ge dom en massa saker eller pengar men uppenbart är att man kommer långt med kärlek och dom har verkligen hjärtat på rätt ställe båda två och vad är viktigare i livet än det!?

Jag vet att ALLA mammor tyckar att just deras barn är bäst i världen, men faktum är att mina faktiskt är det! No Doubt! Fråga vem som helst som känner dom på riktigt!

Love U, mina små snorisar!

---

The shitiest place om eart!

Stureplan är INTE min kopp te! Fast gratis är gott! *S*

Synd att jag glömde kameran. Hade kunnat föreviga en och annan wannabe om jag haft den med mig! En och annan "svenne"-kändis också för den delen, men lika bra kanske, för jag är inte speciellt imponerad!

Jo det är sant. Jag var på Stureplan i helgen. Trodde att Stockholmsvecka i Visby skulle göra skillnad, men ack så jag bedrog mig! Nu var lantisarna här och spelade brats. Pest eller Kolera? Vettefan vad som är värst.

Vi började lördagen med en rätt avslappnad och trevlig hemmafest på Kungsholmen och därefter en snabbvisit på White room. Bra stället. Tråkigt klientel. Gratis skumpa. Fortfarande tråkigt klientel. Tur jag var där med vänner och inte en dejt som man skulle hålla god min för!

Efter White room gick vi till East. Fattar inte att folk orkar stå i den kön det alltid är där. Vi hade ju turen att vara i rätt sällskap så vi slapp vänta, men allvarligt, ska det verkligen vara det som är grejjen för att komma in på en nattklubb, att man går med nån som känner dörrvakterna? När vi gick från East en halvtimma innan stängning var det fortfarande lika lång kö som det var klockan ett! Helt galet!

Efter East så väntade Spy bar. Stureplans eget lilla spyhak. Och guess what! Jennie hade högklackade sandaler och det fick hon inte komma in i?? "Det är glas på golven och det kan vara farligt" *mäh* Vakten var så jävla coxad så jag tror inte han vet vad han pratade om. Hur som helst så slängde vi oss i bilen, hip-hopade oss genom stan i 140 och sen in tillbaka igen, i lånade skor med farligt höga klackar! Tur vi slapp betala inträdet för Jennie kände atmosfären redan efter 20 minuter och fick ett anfall av Spybars egen folksjukdom. Illamående! *S*

Nästa helg ska vi testa Söder. Kanske slipper Jennie må illa och orkar vara ut lite längre än till klockan fyra! *S*

---

Nu är det fan äntligen fredag igen! Ja, igen. Känns som veckorna bara består av måndagar och fredagar! *S*

Har just hällt upp första glaset vin och tänt vattenpipan! Njutning av stora mått! Första helgen på länge nu som bara kommer bestå av festande. Och till och med vädergudarna är på min sida! Peppar Peppar!

Ikväll ska vi ha girlish party med mat, vin och musik och i morgon hägrar den stora staden med förfest, krogbesök och förhoppningsvis efterfest! Eftersom alla bratsen är på Stockholmsvecka i Visby kanske det till och med blir ett besök på Stureplan!  *S*

Go Jennie Go!!

Trevlig helg alla nära och kära och alla mindre när och kära åxå!

---

---

Lite vardagslyx mitt i allt! Vi lyckades pricka in en dag av sommarvärme utan regn denna vecka och det är just såna här efter-jobbet-aktiviteter som får en att orka resten av veckan.
Att dessuom få tillbringa en hel kväll med nära och kära, grillat och lite vin, det knäcker det mesta faktistk!

Jennie. Skönt att du äntligen är hemma!

 

Systerdotter Elin

Indra hittade ett ben i busken

Skål igen!

---

Jag jobbade på taxi i helgen och jag kommer nog aldrig sluta förvånas över hur människor beter sig.  Dom flesta är visserligen rätt packade men ändå. Vad är det till exempel som gör att killar så fort dom är lite packade försöker ragga upp en? Dom har ju inte en aning om hur jag ser ut, men jag är helt hundra på att man lätt skulle få sig en dejt efter jobbet om man bara tackade ja till deras inviter.

I övrig gjorde jag en annan intressant observation. Man ska ju som bekant inte generalisera och min observation kanske bara är en tillfällighet. En 13 års lång tillfällighet, men ändå!

Fredagar är ju som bekant ingen bra dag att gå ut. Bara en massa d-raka arbetarbrackor som är skitfulla och fredagströtta. Vår fredag på växeln var lugn och skön, mestadels trevliga, visserligen rätt packade förorts människor som ringde och åkte mellan kvarterskrogen och hemmet.

I Lördags var det dessto minre kul att arbeta. Den ena förolämpningen efter den andra ekade från Stureplan med omnejd.
"Jävla fitta, fixa en jävla taxi"
"Hur fan vore det om du skötte ditt jävla pissjobb, hajja att det spöregnar din jävla subba" (Ja det spöregnade och eftersom jag är taxitelefonist så är det naturligtvis mitt ansvar att se till att solen skiner över Stureplan)
"Vadå inga bilar! Vet du inte vem jag är?" etc etc

Ett specifikt samtal utpelades mellan mig och en flicka vid namn Lousie. Hon hade tappat sin plånbok i vad hon påstod var en av våra taxibilar och ville att jag skulle ringa förare och höra med honom. Jag frågade efter taxinummer och fick till svar: -Hur fans ska jag kunna veta vad era jävla bilar för för taxinummer? Jag förklarade för den förtjusande Louise att det var en förutsättning för att jag skulle kunna ringa till honom men hon var för packad för att fatta.
Efter mycket dividerande fram och tillbaka tog hennes väninna över telefonen och jag förklarade hela saken igen:
-Jag behöver ett taxinummer för att kunna kontakta föraren, vad jag kan göra just nu är att skriva ut till samtliga bilar och efterlysa Lousies plånbok.
Väninnan tycktes lite smartare och bad om mitt namn. -Petra upplysta jag väninnan om.
-Petra, vadååå?"sa hon och jag sa -Det finns bara en Petra här så det räcker med bara Petra".
 -Men du, min väniiinna är lite rabiaaat va, så jag viiill nog ha diiitt efternamn". Oh ja, lilla pucko, jag lämnar gärna ut hela mitt namn till en rabiat Stureplanstös!
-124 är mitt anställningsnummer, det räcker så. sa jag

Jag skrev upp Louises telefonnummer för att vara beredd om hon skulle ringa igen, och jag vill inte vara synisk på nåt sätt, men jag blev inte helt förvåndad när jag slog upp det på hitta.se och såg att hon bodde i Djursholm.

Det gick ungefär tio minuter så ringde hon tillbaka.
-Hej, nu är det schå här, jag har glömt min plånbok iii en av era bilar, det var ungefär en timme schen och han har inte hört av sig, tycker inte DU att det är liiiiite suschpekt? Och en sak schka du ha jäääävligt klart för dig, att jag har poliiisanmält hela jävla taxschi noll schugo!
-Hej, Lousie, det här är Petra som du pratade med för tio minuter sen. Jag är ledsen men vi har gjort vad vi kan för att få tag på din plånkok, men det är ingen förare som har hört av sig än.
-Petra 124?
-Ja, just det Petra 124. *suck*
-Du ska veta att jag har polischanmält ditt jävla bolag! Ja och eftersom det är mitt taxibolag så går jag hem och tar livet av mig nu, Va fan tror folk? Att jag bryr mig?
-Louise, lyssna på vad jag säger nu! Jag hör kompisarna som hetsar henne i bakrunde, Louise är uppenbart Stureplans cirkusattraktion denna natt  -Jag har gjort ALLT jag kan för att få tag på den förare som du har åkt med, men ärligt talat så är risken ganska stor att någon efter dig har åkt och "fått" med sig din plånbok! Och eftersom vi inte har något taxinummer, förarnummer eller för den delen inte säkert vet att det är en Taxi 020 du har åkt med så kan jag inte göra mer. Du får ringa polisens hittegods i morgon och se till att spärra alla dina kort redan nu.
-Fattar du dåligt eller. Nu ser du till att fixa fram min plånbok. OCH DET ÄR NUUUUU! Van att få som hon vill? Nähä!
 -Vad vill du att jag ska göra. Åka ner till Stureplan och köra en razzia på alla taxibilar för att hitta din plånbok som DU har glömt i en av våra bilar?
-Ja, och det är din förbannade skyldighet att hitta den, annars kommer jag att polisanmäla dig!
Man kan ju inte annat än att skratta åt dom små liven
-Ja, jo visst polisanmäl mig, det är lugnt. Känns ju verkligen som att det är mitt fel att en packat brud har slarvat bort sin plånbok.
-Packad? Jag är för fan nykterist! Mycket har man hört. *S*
-Jasså? Vad är det då för roliga piller du har petat i dig som får dig att sluddra så?
-Fy fan asså, jävla jävla.......GO AND FUCKIN FUCK URE SELF! Så slängde den ljuva Louise på luren.

Pappas lilla rika flicka fick inte mycket verbal utbildning. Det fick nog inte killen från Haninge heller, men å andra sidan fick han nog lära sig vanligt folkvett av sin arbetslösa mamma.

Vad som slår mig efter en helg i taxiväxeln är att enbart rikedom verkligen inte gör någon människa speciellt lycklig, för det kan väl ända bara vara själsligt missnöje som får dessa människor att behandla sina medmänniskor som mindre värda? Dom måste ju helt enkelt vara så jävla olyckliga och missnöjda med sina liv. Och det måste vara lika frustrerande varje gång det inte funkar att "köpa" sig fri från sina problem.
Om jag skulle tappa min plånbok skulle jag mest bli förbannad på mig själv, förmodligen för att jag inte är uppvuxen med ett hov av undersåtar som man kan köra med och skylla sin misslyckanden på. Det måste vara otroligt jobbigt att tro sig vara mer värd som människa och sen inte få samma uppmärksamhet av alla som pappas pengar i vanliga fall fixar.

Jag har lärt mig att förstå att oavsett vad du jobbar med eller vart du bor så är en lycklig själ bra så mycket viktigare än en stor plånbok. (och framför allt trevligare att ha att göra med) Och är det nåt man inte kan köpa för pengar så är det äkta lycka.

---

Som hundägare slås jag ibland av likheten med att vara småbarnsförälder. Eller olikheten kanske jag skulle säga, för det är just det som retar mig.

När det gäller min hund så kräver folk naturligvis att  hon inte ska springa fram till folk hon inte känner, inte skita på trottoaren, inte jaga fåglar, kattor eller andra djur. Hon ska inte skälla eller på annat sätt göra något väsen av sig. Hon ska helt enkelt vara så väluppfostrad att hon passar in bland människor. Och så är min hund i stort. Visst, ibland vill hon hälsa på folk. Och hon jagar fåglar för att hon är av spanielras och hon skäller när posten kommer, men i stort sett är hon rätt väluppfostrad.

I kväll när jag kom hem från jobbet vid halv tio-tiden var det fullt pådrag på gården. Tre små pojkar i 6-7-årsåldern lekte nån slags ganska högljudd krigslek. Hur skulle det ha mottagits av grannarna om det varit tre hundar som lekte och skällde vid samma tid på kvällen? Eller gu´bevars, vuxna människor! Förmodligen inte alls. Och jag är övertygad om att dessa barns föräldrar inte alls hade gillat det om det varit skola dagen efter och deras små änglar legat och sovit med sovrumsfönstret mot gården. (nu är klockan 22.30 och det är fortfarande krig på gården)
Men nu är det ju sommarlov. Och alltså är barnen ute och leker tills sent på kvällarna. Vad som förvånar mig är att deras föräldrar verkar skita högaktningsfullt i att alla inte har semester, att det fakitskt finns folk med sovrumsfönstret mot gården och som faktiskt ska upp och jobba tidigt! Jag antar att deras föräldrar tycker att det är helt okey! "Det är ju trots allt sommarlov"

Det är samma sak när man sitter på en resturang, rätt som det är kan det komma en unge framtultande till bordet och pilla i brödkorgen med sina snoriga fingrar och vad gör föräldrarna? Jo, dom nickar och ler och förväntar sig att man ska tycka att deras snoriga lilla monster är gullig. Inte så att dom ber om ursäkt och lyfter bort barnet, nej nej, det nickas och skrockas tills ungen självmant tultar iväg för att störa något annat sällskap på resturangen. Hur kommer det sig att så många föräldrar inte fattar jag jag betalar för min mat och vill äta den ifred. Och bara för att jag inte har egna småbarn med mig så innebär det inte att jag är ofrivilligt barnlös och avgudar barn!

Likadant är det när jag är ute med hunden, barn kan komma rusande mot henne utan att föräldrarna ens gör en ansats till att stoppa dom. Vad är det som får dom att tro att det är okey att springa fram till främmande, medans jag förväntas ha full kontroll på min 3 kilos hund? Och man kan ju nästa gissa sig till vilket liv det skulle bli om min hund rusade fram till nåns barn och slickade det i ansiktet! Vad skulle hända om min hund blev rädd av denna barnattack och bet barnet? Naturligtvis skulle det vara mitt fel och Indra skulle får göra Diego sällskap på djurkyrkogården.

Tro nu för allt i välden inte att jag inte tycker om barn, för det gör jag, men vad jag inte tycker om är föräldrar som tycker det är okey när deras barn beter sig som bångstyriga pittbulls eller tiggande Cockerspaniels.
Det är ju egentligen ingen skillnad på att vara småbarnsförälder och hundägare. Det handlar ju i slutändan bara om att respektera sin omgivning och att fostra sina "valpar" till goda medborgare!

Okey, lite skillnad kanske det är, jag misstänker att det inte vore politiskt korrekt att förbjuda vissa typer av barn i bostadsområden eller att förse olydiga barn med koppeltvång och munkorg! Fast att förbjuda vissa föräldrar från att ha barn, vore fan inte fel! *S*

---

---

Vi satt i köket och filosoferade lite idag, jag och Veronica. Hon anklagade mig för att vara fatalist *S* men jag vill påstå att jag är mer buddistiskt lagd men att jag tror på ödet är väl inget jag kan sticka under stolen med.

Att vara fatalist anser jag vara nästan lika illa som att vara kristen. Jag menar, man kan ju inte bara sätta sig ner och tänka: Jaja, det här är mitt ödet, inget att göra nåt åt! Precis som många kristna tror att allt är Guds vilja.

Jag tror på ödet så tillvida att det är förutbestämt när man föds och dör, men dom tomma bladen där i mellan är varje människas egen uppgift att fylla. Och att ödet sen "leder" oss i vissa riktningar är ju lika självklart som att solen går upp även en molnig dag.

Tänk att det är ditt öde att dö just en iskall decemberdag. Kan man göra något åt det. Kan man udvika sitt öde? Jag tror inte det, lika lite som du kan undvika att födas när ödet har bestämt att du ska födas. Nog för att Michelle försökte ändra på sitt öde, men se, det gick inte! *S*

Det finns säkert teorier om att man visst kan styra sitt öde, fine, så kanske det är, men jag tror i allafall att när det är dags att packa ihop så är det.

Om man skulle förolyckas i en flygolycka till exempel. Hade man kunnat undvika det genom att stanna hemma eller hade man blivit överkörd av en bil och dött ialla fall? Eller om man valt att inte gå över nån gata den dagen för att undivka att bli överkörd, hade man fått en istapp i huvet och kolat av den? Kanske man väljer att inte gå ut alls den dagen. Sätter man då något i halsen och kvävs till döds för att man råkas vara ensam hemma just den dagen? Det går helt enkelt inte att komma undan!

Man kan ju trösta sig med att man inte vet i förväg när det är dags för då skulle man förmodligen inte kliva upp ur sängen den dagen. Och då skulle man förmodligen dö av rena tristessen! *S*

Carpe Diem!

---

Idag har Diego bokstavligt talat trillat av pinn.


Hoppas du hitter vägen till undulathimlen och till din Carmen som väntar på dig här. *snyft* (undulathimlen här är det samma som sopnedkastet, men jag bad iallafall Buddha om lite restips!)

Stackars Ugly Betty, ensam kvar i stora världen, men jag lovar att vi ska köpa en ny stilig herre åt henne inom kort.
Och med lite tur så bär hon redan på dina avkommor.

Vila i frid, lilla fågel

---

---

Det känns nästan overkligt.

Jag har sett lilla Carmen på video och det går inte i ord beskriva det lyckorus som far igenom kroppen! Nästan euforsikt! Jag har sett mitt barnbarn på video!! Otroligt! 

Man kan nästan skönja en spansk aristokratisk liten näsa fast Michelle vägrar och påstår att den är lik hennes. Stackars barn, jag hoppas hon får en spansk näsa. Nån måste ju bryta trenden! Vet inte om det finns plats för fler Westermarksnäsor i den här världen! *S*

Jag kan knappt fatta att jag ska bli mormor till det där lilla krypet i Mirros mage. JAG! MORMOR? Vad som är ännu konstigare är ju att min unge ska ha barn och inte vilket barn som helst. En liten Carmen med spansk näsa och utan hår! Tjompa kommer inte kunna neka till det barnet ens med bästa vilja! Pappa upp i dagen!

Nu vet jag med det bestämdaste vad riktig lycka är, inte för att jag någonsin tvivlat, men på så här nära hålla vågar jag lått påstå att det här är det största i livet! Och jag längtar!

---

---

CARMEN!!!

---

---

Just i detta nu är Mirro och Tjompa med magen på ultraljud nummer 2. På det första utlraljudet hon var på så sas det att det "troligtvis är en flicka" och utifrån det har vi döpt, handlat och pratat om magen. Lilla Carmen!

Tänk om lilla Carmen visar sig vara en Carmelo????!!!! Stackars lilla pojke. Dömd till ett liv i rosa spets och lulllull!

---

---

Övriga sex underverk:  (helt utan inbördes ordning)

• Michelle -Klippan i mitt liv
• Embla - Mitt hjärta
• Pappa - Urfadern, skyldig till allt
• Indra - Livet, ljuset, kärleken
• Carmen
• Livet - Är inte det ett under så vet inte jag!
  

---

---

Jo det är sant!!

Med handen på hjärtat så är vi väl kanske inte bästa vänner längre, just nu, men vi är inte heller ovänner, vad jag vet, även om jag just i detta nu faktiskt börjar fundera på om jag har gjort henne nåt. Haft sex med hennes blivande man, dödat hennes mor eller länsat hennes bankkonto!!??

Förr, för sisådär en 6-7 år sen så var vi ett lika självklart par som Bill & Bull, Tom & Jerry, Snövit och Prinsen, you name it och vi var det. Allt detta efter att ha stöttat varandra genom först min  x-mans vidriga otrohetsaffärer, som sen ledde till skillsmässa, och sen när hennes dåvarande sambo satt på en 19-åring på en fest, i deras säng, i deras lägenhet vilket naturligvis också ledde till seperation. Och där stod vi, två singeltjejer med STOR aptit på livet. Och vi tog för oss. Jävlar vad vi tog för oss! Vi hade till och med ett gemensamt namn "Petrulla" *S*

Vi har tillbringat många timmar i badet med tillsammans. (en del tjejer gör sånt) Där kunde vi ligga  med en flaska rött (eller två) och ett antal cigg och fnittra och snacka skit i timmar innan vi gjorde oss i ordning för utgång. Alla har vi våra sätt att förfesta på! *S*

Hon och jag semesterade på Kreta en vecka och det är verkligen det stora teset när det kommer till vänskap, men vi klarade det. Inte så mycket som antydan till några sura miner på en hel vecka. Trots iskalla bassänger, solfrossa och spöregn!

Vi har verlkligen många roliga år bakom oss och nu ska hon alltså gifta sig, denna min föredetta bästa väninna, och jag är inte bjuden. DET har väl i sig inte så stor betydelse, vad som har betydelse är ju att jag inte vet vart det gick fel. Vad var det som hände? Jag vet att det kom in en annan väninna i hennes liv, men henne har hon pratat rysligt mycket skit om (kanske att hon gjort det samma om mig till henne) så jag vet inte om det är avgörande.

Personligen ger jag inte speciellt mycket för denna "nya" väninna och det är inte för att det är hennes "nya" utan mer för att denna lilla varelse så uppenbart måste visa hela världen att dom är vänner genom hänga och klänga och till och med sitta i knät på "väninnan" för att poängtera deras vänskap. Och så fort jag pratar med "väninnan" är hon där och gapar ut datum gällande parmiddagar och biobesök ."Vi fyra". *doh* Visst, vi brukade bada ihop, men det var bara hon och jag som såg, dessutom pinkade vi inte revir i vattnet!

Naturligtvis kan denna avbrutna vänskap också bero på det faktum att hon inte längre är singel. Ju mer jag tänker på det desto säkrare är jag på att det är där skon klämmer. Men allvarligt talat. Varför skulle jag vilja ha hennes tilltänkte? Jag kan faktiskt skaffa en egen man, jag behöver inte nåns begagnade, dessutom VET hon att jag värderar mig själv högra än att vara någon mans andrahandsval! Jag har funderat en del på det där. Som jag sa, hon känner mig tillräckligt väl för att veta att jag inte är något hot mot henne, men kan det helt enkelt vara så att man står sig själv närmast? Att hon inte skulle dra sig för att ta min man (om jag hade nån) och därför utgår hon ifrån att jag skulle kunna göra det samman? Vad vet jag?
 
Nåväl, jag har vänner. Vänner som jag älskar och som för hittils alltid ställt upp till 100%, men just det faktumet  oroar mig. Man tror att man har vänner. Man tror att dom alltid ska ställa upp till 100%. Men livet är som det är och man kan aldrig med säkerhet veta att något varar för evigt.

Den enda sanna vän man har och som man kan lita på till 100% är sig själv.

---

---

Om man inte redan är det så blir man. Sjuk av sjukhus alltså. Har tillbringat 3 dagar på Karolinska sjukhuset och jag börjar nu förstå varför min farfar alltid kallade SÖS för slakthuset. KS är precis lika sunkigt i dag som jag kan tänka mig att SÖS var på 70-talet! Goddamit!

Efter ca 6 timmar på kirurgakuten får vi äntligen komma till röntgen och därefter kommer en läkare joddlandes och meddelar att Fru Sjuk ska bli inlagd för observation äver natten. Han är såååå glad att meddela henne att hon lyckats få det sista rummet på sjukhuset. Sista rummet på HELA sjukhuset! Han fomligen lyser när han talar om hur bra han har lyckats!

Väl uppe på avdelningetn tror både jag och Fru Sjuk att den manliga, stammande sjuksyrran skämtar när han rullar in sjuksängen i ett föråd och meddelar, lika glatt han, att det här är sista rummet på hela sjukhuset.

Var det meningen att vi skulle vara tacksamma? Efter snabbt övervägande med läkaren  kom Fru Sjuk fram till att det nog var bättre att friskna till hemma än i ett sjukhusförråd bland gastuber och diverse annat bråte.

Jag är nog inte speciellt politisk av mig, men det är inte för intet som jag nu undrar va fan sossarna har gjort med alla våra skattepengar!!!

Här skulle alltså Fru Sjuk tillbringa natten!